The Roots-veckan fortsätter

Roots, The

Ai, ai, ai! Det har blivit mycket The Roots de senaste dagarna. För oss alla vill jag gärna tro. Själv landade min kopia av How I Got Over hos tanterna på Posten idag. Självklart var jag där och fiskade upp den. Jag är för övrigt rädd att snart få en kommentar av ovan nämnda tanter på grund av att jag är och hämtar paket varje dag nu känns det som. Mest på grund av att Megastore (som för övrigt är jävligt reko att ha att göra med, mer om det en annan gång kanske) har splittat en order i inte mindre än tre delar, vilket leder till att jag hämtar en skiva i en bit förpackningsmaterial, och en avi och så vidare i samma manér. Okej, ett av mina paket denna vecka var i och för sig ett som innehöll reasneaks. Men ändå. En skiva per försändelse är lite komiskt.

I måndags fick jag så Game Theory i en sändning. Gav den en ordentlig chans för första gången och blev mycket positivt överraskad. Sjukt bra faktiskt. Låtar som Baby, Here I Come, och Don’t Feel Right. De hade jag tagit upp om jag hade skrivit de små lapparna på Record Mania.

Sen river jag fram min gamla kopia av bandets näst senaste album, Rising Down, från 2008. Inte deras starkaste verk, MEN där finns ett hidden track som är helt jävla från vettet. Sjukt bra melodi, själfullt,akustiskt på det där härliga The Rootsviset och med en rolig text också. Spåret fanns inte på min platta tyvärr, så nu är jakten igång efter en singel eller en internationell press där det enligt uppgift skall finnas. Självklart rör det sig om Birthday Girl.

Därefter toppar vi hela bullen med bandets kanske starkaste platta på denna sida om vinterspelen i Turin, och då tar jag knappast i. Här snackar vi naturligtvis om How I Got Over. Jag hade inte heller hört det innan jag släppte lös nålen i spåret. Fy fasen mina vänner. Det här är bra skit!

Albumet har fått en del kritik för att det är lite mesigt och nedtempo. Jag skulle vilja säga att det är välbalanserat. Mycket stämmnings- och själfullt i början, varefter det blir mer tempo på låtarna. Singlarna som släppts är ju nära nog klassiker redan. Helt vansinnigt! Har du inte hört titelspåret så gör det bums.

Varför gillar vi The Roots då? Här kommer min analys, sammanfattad i en enda mening:

Vi älskar The Roots för att det är en frisk fläkt med ett band som vågar ta ut svängarna och spela på riktiga instrument i en värld av autotunes, samples och trummaskiner!

Där, mina damer, och herrar har ni det! Man måste komma ihåg var man kommer ifrån för att kunna komma frammåt, fasen så djupt, men det är där The Roots tar plats mitt i våra hjärtan!

Tack för visat intresse — PEACE!