Såhär ska det se ut!

I helgen fick jag äntligen tag på vinylreleasen av årets kanske bästa album John Legend & The Roots – Wake up!, som jag skrev en del om här. Till min glädje är inte bara skivan fantastisk utan vinylreleasen är nästan en blueprint av hur en sådan ska se ut. Checklistan följer nedan.

  • Albumet är fördelat på två stycker 180 grams vinyler. Grym känsla att lägga på tunga skivor på stålhjulen.
  • Gatefold. Snyggt och prydligt gatefoldkonvolut. Alltså ett sånt man kan fälla upp…
  • Ordentliga inner-sleeves med låtinfo och shout-outs.
  • Presenter. Kanske inte helt nödvändigt men ganska gött med tre stycken “limiterade” lithos.
  • MP3-download. Kod för att ladda ner albumet i mp3-format, borde vara obligatoriskt för alla nya releaser.

sunkig bild av hela klabbet

Ett bloggtips

Hittade en synnerligen trevlig blogg härom kvällen, som jag nu försöker beta av varje inlägg av. Bloggen är kanske inte blogg i traditionell mening, utan mer en blandning av ett konstprojekt och en coffee table book, fast digital då alltså. Personen bakom åker runt och träffar skivsamlare lite överallt i världen, tar kort på dem och deras samlingar, snackar lite om musik, skivor och annat viktigt. Bilderna är fantastiska och samlingar än mer fantastiska. Intervjufrågorna kan tyckas lite stela men de flesta intervjuobjekt berättar ingående om sina samlingar och vad som förde in dem på crate diggin’. Man bör även kunna snappa upp en hel del goa tips inför nästa skivrunda. Kolla in detta!

http://www.dustandgrooves.com/

In a Berlin state of mind

Sådär ja! Tillbaka igen efter en liten sväng till Berlin där det naturligtvis gavs utrymme för lite crate diggin. Eller ja det grävdes kanske inte så mycket, de ställen jag besökte där stod skivorna i uppmärkta plastfickor i välordnade rader. Är man i Tyskland så är man. Första stället, Hip Hop Vinyl, lovade ju gott utav namnet att döma och jag blev inte besviken. Här kunde man hitta riktigt mycket nya/halvnya hiphopsläpp samt även en del klassiker. Fick med mig 2008 års kanske bästa album, Black Milk – Tronic, som jag haft på “att köpa listan” i princip sen den kom. Priserna var generellt ganska normala. Runt 15-20 euro för ett album, inga direkta möjligheter att göra fynd. Ställe två kommer jag inte ihåg vad det hette (kan ha varit Spacehall). Continue reading