This is how I roll…

Det har, precis som Hr. Bas uppmärksammat i föregående inlägg, varit lite dåligt med inlägg på senare tid. Anledningen till det är att jag helt enkelt varit för upptagen med att leva thug life för att blogga de senaste månaderna. Har tillbringat en hel del tid ute på resande fot, och då framförallt i de förenta staterna. Här är bilen jag hyrde:

Ja, det är en Escalade. Checka rimsen!

Det första jag gjorde när jag fått nycklarna var att slänga på den här låten. Aaaaw yeah!

En förnimmelse av Majoren

Någon sa en gång att man kan ta vad som helst och kombinera det med Mayer Hawthorne och så får man ut något som är ballt. Eller nått sånt var det i alla fall. Det hela är förstås inte långt ifrån sanningen. Hela min sommar har hur som helst präglats, eller i alla fall fått mycket av sin lyster från Maybe So Maybe No och den video som följer med låten.

Häromdagen hittade jag, efter tips från Ödlan, även denna lilla goding på lite samma tema, skateboard, sol och en stad i Kalifornien: I Left My Heart in San Francisco

I samband med att jag googlade runt lite häromkvällen så snubblade jag över en EP som herren Hawthorne har gjort. Det handlar om ett antal tolkningar av andra låtar. Särskilt intresserad blev jag när jag såg att han gjort en tolkning av Cromeos sköna låt Don’t Turn The Lights On.

Impressions

Hur som haver, jag kan inget annat göra än att rekommendera att ni pekar webläsaren mot Stones Throws sida ägnad åt EP:n Impressions och tankar ner cirka tjugo minuter av skönsång signerad Mayer Hawthorne. Därefter kan jag tipsa om ett par snyggt skurna chinos i grått, vit skjorta och en smal slips!

Questlove och Nike samarbetar (samt lite annat)

Det har varit svalt med aktiviteten här på behovet på senaste tiden. Vilket ju är tråkigt, det kommer att bli ändring på det. Men tills dess har jag glädjen att berätta att vi nu har passerat ett år i nuvarande form, och framförallt att vi har skrivit på för ännu ett år med vårt webbhotell. Sånt ja, glöm inte att du kan donera dineros till oss så vi kan betala för vårt jamsande här på basbehovet.com, hela överskottet går till välgörande ändamål.

Okej, med det sagt så tänker jag trampa raka vägen till ett av mina favoritämnen, gympadojor. Om man dessutom kombinerar två saker som jag gillar så finns det inga gränser för hur bra jag kan tycka att det är.

Questlove, den legendariske trummisen i The Roots samarbetar alltså med Nike för att ta fram minst två par ruggigt feta jävla gympadojor. Ett par gula Dunk Hi, och ett par röda Dunk Hi Strap. Oklart ännu om dessa kommer att nå svenska butiker, men det är inte omöjligt, på senare tid känns det som om intresset för sneakers har ökat markant i Sverige. Trots att alla stilguider säger att du borde välja blanka lågskor.

Skor och trummor alltså, tillslut vill jag att du lyssnar på denna visa med vår favorittrummis:
The Roots – Sacrifice

Det finns hopp

Har följt Musikhjälpen i ett antal dygn nu, eftersom jag också är sjuk så har det funnits lite tid till det mellan Battlefieldsessionerna. Måste bara säga att Svenska folket (som önskar all musik) har sjukt bra musiksmak, eller i alla fall mycket bättre än P3:s vanliga musikläggare. Kolla in, och önska en låt vetja!

Nygammal musik och en dröm som går i uppfyllelse

Igår fick jag veta något nytt. Funkit-klas spelade på NH i linköping och det vart fett och sådär. Det som är viktigt i sammanhanget är att han spelade den här låten, Touch it – Busta Rhymes. Jag hade inte hört den förut. Eller det hade jag ju, fast ändå inte. Det finns nämligen ett helt gäng med remixar med dom fantasifulla namnen remix I, remix II, remix III och remix IV… Dom är dessutom inte särskilt bra, jävla Mary J Blige som ska gå in och toasta hela tiden, så jag hade som inte brytt mig om att kolla upp det närmare och när Klas lirade låten blev jag svinglad och måste ta reda på vilken remix det var. Klas sa att det inte var nån remix utan bara den “vanliga”, vilket jag hade jävligt svårt att tro på. Jag kan ju allt, så uppenbarligen är han ute och cyklar tänkte man.. Så var icke fallet!

Nu har jag fått en ny låt att stoppa in i playlisten, och dessutom en som är med bara busta och inte en massa andra pajasar som går in och förstör låten. Tack för det!

Såhär ska det se ut!

I helgen fick jag äntligen tag på vinylreleasen av årets kanske bästa album John Legend & The Roots – Wake up!, som jag skrev en del om här. Till min glädje är inte bara skivan fantastisk utan vinylreleasen är nästan en blueprint av hur en sådan ska se ut. Checklistan följer nedan.

  • Albumet är fördelat på två stycker 180 grams vinyler. Grym känsla att lägga på tunga skivor på stålhjulen.
  • Gatefold. Snyggt och prydligt gatefoldkonvolut. Alltså ett sånt man kan fälla upp…
  • Ordentliga inner-sleeves med låtinfo och shout-outs.
  • Presenter. Kanske inte helt nödvändigt men ganska gött med tre stycken “limiterade” lithos.
  • MP3-download. Kod för att ladda ner albumet i mp3-format, borde vara obligatoriskt för alla nya releaser.

sunkig bild av hela klabbet

100 miljoner pull ups

Ibland kan det vara intressant att gå tillbaka och reda ut var vissa uttryck man svänger sig med egentligen kommer ifrån. Vi här på basbehovet tenderat att titt som tätt utbrista “100 miljoner pull ups” då en låt är ordentligt bra. För att hitta roten till detta uttryck får vi förflytta oss tillbaka till basbehovets begynnelse. På den tiden lyssnades det galet mycket på reggae och dancehall och för att hålla oss uppdaterade på nya rytmer och annat gött från ön lyssnade vi på Rough Lynx och Blenda Show på Göteborgs studentradio. Programmet hade ett enkelt men jävligt vinnande koncept, några snubbar dricker lite öl, tjötar lite och spelar fet dancehall. Ibland bjöds man även på lite galna anekdoter från diverse utekvällar och dyl, vilket var skoj. Men åter till uttrycket… Vilken låt var det som var så fet att den förtjänade inte mindre än 100 miljoner pull ups? Jo det var General Levy – Time Dread, och man kan ju inte göra annat än att hålla med. Sjukt fett helt enkelt! Vet inte riktigt vad som hände med radioprogrammet, har för mig att det lades ner ungefär samtidigt som Blenda stängde igen.  Hursom big up till folket bakom Rough Lynx och Blenda Show!

Leif “Paggan” Pagrotsky

Leif Pagrotsky

Leif “Paggan” Pagrotsky är socialdemokrat, han är ekonom, och hade under regeringen Persson, som vi brukar kalla den, flera ministerposter. Uppvuxen i Göteborg, med uppdrag för riksbanken, finansdepartementet och OECD i bakfickan är hans kanske mest kända insats den han gjorde för säljägarna. Kort och gott en ganska omskriven och omtalad man. Han har haft det bra, och ser även rätt stilig ut. Jag är lite avis på skägget!

Men det man inte vet är att han också har skrivit en raplåt! Eller?

Vasaloppet rocks

Det är titeln på det hittills roligaste spammet vi fått till basbehovet.com. Innehållet är rätt så menlöst. Men det handlar mest om hur jä-ävla gött det är att träna inför den svenska klassikern.

smaka på vasaloppet

Man skulle kunna säga att vi här på basbehovet inte riktigt har den fokusen på saker och ting, eller i alla fall inte alla av oss. Den som läst lite waves förstår vad jag menar. Om man inte haft det privilegiet så kan jag berätta att det mest handlar om viss överkonsumtion av snack och tips kring träning och upptakter till cykellopp, längdskidtävlingar, baddarenmärketträning samt längre promenader i rask takt kring Stockholms mer fashionabla områden, som orsakat denna avsmak. Aldra bäst blir det om man kan gnugga det i ansiktet på alla. Duktigt.

Således: Extra roligt att få ett spam om det också! Tack för det, Vasaloppslover!

Det hela leder oss osökt in på reggae: Jag skramlade runt bland en massa mixtapes i förra veckan. ODL gick igenom ett tejp från Jazzy Jeff och Mike Boogie i somras. Det är från just detta tejp min sökning utgick. Med hjälp av våra vänner spotify hittade jag då en samlingsplatta med bland annat just den låt jag letade efter och en herrans massa annan reggaemashup. Det är gamalt möter nytt i skön mix: Various Artists – Special Deluxe Edition: Old To The New (och vilket smidigt namn på en skiva sen, lätt att komma ihåg!)

Chilla nu med lite reggae för böveln!

De fyra elementen (eller?)

Dags för något annorlunda här på Basbehovet. Läsaren bör vara bekant med min besatthet för kombinationer av olika saker, att jag gillar fet musik och vissa har kanske gissat att gympadojor ligger mig lika varmt om hjärtat som de ligger runt mina fötter. Men lägg till en fjäderlätt bil med 650 hästkrafter och en sjuk man som var med och skapade DC-shoes. Stoppa i en lagom stor bunke och blanda med musik från the Cool Kids. Vad får vi? Gymkhana Announcement! Se videosarna efter hoppet nedan!

Ken Block - Ford Fiesta

Värt att notera är också att bilen är byggd av svenska Olsbergs, kul att vi inte bara har IKEA och synd, samt att gymkhana är den sport där det gäller att ta en sjukt hottad bil runt på en mer eller mindre öppen yta på ett så fränt sätt som möjligt. Inte helt oväntat kommer det från –  ja ni gissade rätt – Japan. Ken Block är rallyförare till vardags och tävlar för Ford i högsta serien WRC.

Continue reading

Den hittills fyndigaste presenten

Jag är inte underbart förtjust i presenter till mina skivor, de brukar mest ligga och skvalpa samt vara ivägen när man vill stoppa tillbaka själva plasten i sitt fodral. Aloe Blacc — I Need a Dollar tolvan som jag fick hem efter en del väntan i veckan är dock ett bra exempel på ett undantag. I helgen trillade denna lilla godbit ur konvolutet. Någon på Stonesthrow har humor.

I Need a Dollar

Sextiofem meter ner: Hotel California

I denna miniserie kommer vi att gå på djupet. Normalt är vi ganska duktiga på att skumma ytan efter godbitar och fakta. Nu är det dags att gå lite djupare med ett visst specifikt ämne, låt eller artist. Först och sist ut, Hotel California.

När jag växte upp var det en rad låtar man kunde (eller i alla fall trodde att man kunde) redan innan man hade lärt sig ett ord av det språk som låten i fråga framfördes i. Man gick och gnolade lite och hittade liksom på själv. När man väl började lära sig språket så var man så full av fördomar om vad låten handlade om eller vilka ord som var de rätta.

Hotel California med The Eagles var en sådan låt. Men vad handlar den om egentligen? Det är inte många som vet vad titelspåret till en av världens mest sålda skivor. Mycket har också sagts om låten. Många har spekulerats i om hotellet som avses är det hotell som köptes in 1969 av en viss Anton LaVey och blev Satans Church of America. Man menar att många av stroferna i texten styrker detta.

Doften av colitas, det spanska smeknamnet på den finaste delen av cannabisplantan, som sprider sig genom luften. Man talar om missionsklockan, om kvinnan som dansar med sina många manliga så kallade vänner, man nämner även 1969, som var året då kyrkan skall ha invigts. Några exempel på olika strofer som kan härledas till satanistkyrkan där många galna ritualer sägs ha pågått.

Typ nått sånt. Så akta er för Eagles.

Jason bekänner återigen färg

Det kommer väl inte som en chock för de flesta. Men Jason “Timbuktu” Diakité är en man som har galet bra koll på sin omvärld. Även om han ofta får stå i skuggan av musikkunskapsberget som DJ Amato besitter när de gör sitt program P3 Hiphop, som vi inte är sena att hylla här på Basbehovet, så har Timbuktu galet bra koll på läget.

Nu under sommaren gör han ett eget program i P3 som handlar om omvärlden, alltså den värld som inte är Sverige. Programmet, som sänds på måndagar klockan 10 – 12, heter helt enkelt Jasons Värld och i det får vi ta del av erfarenheter som Jason själv har och även av hans gästers erfarenheter.

Under inspelningen av första delen var vår hjälte sjuk i blindtarmsinflammation men det räddades av hans kollega Niklas Alicki ryckte in och gjorde det bra.

I andra programmet var Jason själv på plats. Det sändes i förmiddags och handlade om Amerika, ett ämne som ligger herr Diakité nära hjärtat eftersom han kommer därifrån och har mycket av släkten kvar i landet. Mycket målande om politik, katastrofer, presidenter, krig och så vidare. Bland annat får vi höra vad Jasons mamma har att säga om 60-talets USA.

Dagens tips alltså: Jasons värld i SR P3

Buzz Aldrin, första rapparen på månen

Inte nog med att han blev näst först på månen, sen ett år tillbaka kan han på riktigt titulera sig Den Första Rapparen på Månen. Det är inte direkt nyheter, första spåret kom ut förra sommaren och heter Rocket Experience och är en colab med Snoop Dogg och Soulja Boy.

I have only two passions — space exploration and hip-hop, säger åttioåriga Buzz Aldrin själv i ett making of the video inslag. Det hela låter ganska otroligt, men man måste faktiskt ge den gamle rymdhjälten att han är otroligt skön. Han har tidigare medverkat i The Ali-G Show och nu senast har han tydligen börjat dansa i den amerikanska utgåvan av Let’s Dance, Dancing with Stars. Skönt med folk som vägar bjuda på sig själva!

Se länkar och video nedan:

Continue reading

Vinylen strikes again

Frågan om vinylens vara eller inte vara är inte något man verkar kunna ta helt lätt på. Det känns som om den dyker upp så fort en valfri kulturjournalist har vaknat på fel sida om söder och känner att de måste skriva en artikel om hur gött det är att äntligen få bära hem en ny kopia av Mackan Krunegårds (eller vem som är the it-boy just nu) senaste “platta” på svart vinyl istället för att downloada den.

Jag skall vara ärlig och säga att jag mer än gärna ser att det går bra för vinylpressarna. Jag tror till och med att formatet kanske är det som musikbolagen behöver för att kunna hålla sig flytande i framtiden. Det finns ett värde i en vinylskiva (håll i er nu): Allt ifrån omslaget, till innersleeves, till själva skivan går att göra till en liten bit konst, eller i alla fall nästan. Dessutom är det inte sällan man ser att artisterna, eller vem det nu är som bestämmer, går den där lilla extra metern för att få sin vinylutgåva lite, lite coolare än CD:n.

Hursomhelst, statistiken talar sitt klara språk. Ge mig fler releaser på vinyl, nu! *host* Helt off *host*…

we can do it in the (re)mix

Att remixa, det är det som händer.

Snubblade över en herre som kallar sig Tae K ReMiX eller TKRMX for short. Jag skulle väl inte vilja spilla några stora embar med beröm över honom, men han har helt klart några coola poänger. Speciellt gillar jag hans TV-mixar, där han helt enkelt har remixat sköna gamla TV-serieintron och låtit mixa in några av våra mest populära rappare för att få vers på beatet. Vad sägs om Rick Ross och T-Pain över The Office temat, eller gamle goda Alf med Slum Village & Kanye West, till exempel?

Han har även gjort en del andra coola grejer, så som Hands up där han låter Weezer och 50 Cent samsas på samma spår, Mega Man 9 och Wale är ett annat exempel. Rätt ruskiga grejjer med andra ord.

Ni bör prova:
TV TKRMX
Potluck

Continue reading