När man tror att nått är som det inte är

Det var skivmässa idag i Cupolen i Linköping. Man skulle kunna säga att det enda som Cupolen har gemensamt med Globen är det något sfäriskt klingande namnet. Där finns inga andra likheter. Skivmässan i Linköpings svar på Globen är en ganska plågsam tillställning. Egentligen vet jag inte riktigt varför jag går dit. Men det är nästan som ett måste.

Denna gång hittade jag i alla fall några bra skivor bland den ständigt växande högen av män i skinnväst som är där enkom för de dyraste Iron Maiden-pressarna med den bästa patinan bestående av fingeravtryck av mestadels mellanöl och lössnus. En av de skivor jag lyckades vaska mig fram till var Gimme Hope Jo’anna av Eddy Grant på sjua.

Gimme hope Jo'anna

Det är en sån där låt som har varit med en sen man var knodd, den kom ut på singel 1988 och man förstod ju tillräckligt med engelska några år därefter för att fatta vad refrängen handlar om, nån snubbe som gillar en Johanna som han vill ha hopp av. Jag kan villigt erkänna att jag köpte det med hull och hår. Trevlig låt om nått brustet hjärta tänkte jag. Nej jag var inte jättelillgammal, bara lite.

Men idag när jag la på sjuan på spelaren så märkte jag att jag har haft fel i alla år. Låten handlar rätt och slätt om apartheid. Jo’anna är ett smeknamn på Johannesburg och i texten nämns flera olika referenser och till och med ordet apartheid i klartext. Så fel man kan ha, hursomhelst det ger en hel del extra substans till en låt som har hängt med en sen man bara var en tvärhand hög. Kan vara värt att lyssna extra på texten nästa gång man hör en gammal klassiker.

Eddy Grant – Gimme Hope Jo’anna