How Do You Do?

Detta frågar sig Mayor Hawthorne som vi pratat om många gånger förr här på Behovet. Det är en relevant fråga i vintermörkret, men det är också ett jävligt relevant album. Även om det kanske var ett tag sen det kom ut. Kolla in det på Spotify, eller köp det ännu hellre på lp och njut av en foldout som man utan att skämmas kan få lov att kategorisera som konstig.

Killen vet ju dessutom hur en video skall göras, efter hoppet finns den till The Walk som är med på albumet. Väl värt fyra minuter av din tid.

Continue reading

Veckans Album

Stephen Marley – Revelation Part 1: The Root of Life

En av marleysönderna droppar lite ny reggae nu lagom till att sommaren långsamt smyger sig på. Revelation Part 1: The Root of Life, är som titeln antyder den rootiga delen av de tänkta två albumen. Till hösten ryktas det om att det ska komma en mer dancehallinspirerad skiva. Har lyssnat lite för lite för att göra en djupare analys men efter en lyssning kan jag konstatera att det är bra grejer. Klassisk roots blandat med lite mer moderna tongångar. Dessutom bjuds det på en radda stora gästartister som tex brodern Damian, Buju Banton och Capleton. Albumets singel och givna hit, Jah Army, har redan Martin tipsat om här. Förutom den så kolla in Break Us Apart med Capleton eller om man gillar när det låter som farsan Bob, False Friends.

Lyssna via spotten: Stephen Marley – Revelation Part 1: The Root Of Life

Sparka den som Stammen

Det är inte det att jag behöver mer saker att lyssna på, med en ständig ström av mixtejper, podradios och andra åtaganden som jag naturligtvis inte vill missa. Men ibland måste man ta sig tid att leta upp egna saker som man inte vill missa. Idag gjorde jag det via vå vän spotten. Ibland har man tur, av sällan skådat slag!

Det kändes lite som om denna hittade mig mitt i bruset idag: A Tribe Called Quest – The Best Of

En samling goa låtar från en av våra favoritgrupper A Tribe Called Quest, som för övrigt är en salig blandning av folk från Jamaica och Queens med Q-Tip i spetsen startade gruppen 1985 och har sedan dess levererat ett antal album och inte minst en stril ström av samlingar och mixar, och nu senast denna bestoffare. Så luta dig tillbaka och, ja, du kan kicka den!

Härtill är jag nödd och tvungen

Ja, jag citerar Biskop Hans Brasks berömda lapp i rubriken. Bildat värre! Jag känner mig i alla fall tvungen att skriva några rader om Looptroops nya album. Jag försöker att inte glömma bort att det faktiskt ändå var truppen som fick in mig ordentligt på hiphop-spåret någon gång för runt 10 år sedan. När jag nu lyssnar deras nya album Professional Dreamers så är det mycket som hänt. Min hiphop-smak har flytt Sverige och Looptroop för många år sedan och Looptroop själva står och stampar lite känns det som. Beatsen är snyggt producerade av Embee, kanske lite väl syntiga för min mer traditionella smak. Embee har ju rört sig mer mot pop på senare år och det lyser igenom i vissa låtar men det funkar hyfsat bra. En trevlig grej är att Cosmic är tillbaka på micken och att han behövs är väl ingen som ifrågasätter efter förra skivan Good Things. Texterna levereras klanderfritt men där det brister är refrängerna, gruppens sångnummer känns inte helgjutna. Bäst blir det således när de lämnar över hooken till någon annan. Som när Chords gör ett gästspel på låten Magic som blir skivans klart bästa spår. I övrigt är det inte många låtar som fastnar efter ett par genomlyssningar. Jag vill ändå tro att Looptroop är på rätt väg då skivan känns betydligt bättre än sin föregångare.

Bästa låtar: Magic, Darkness

Lyssna via spotify: Looptroop – Proffessional Dreamers

En lite annan syn på det hela: dn.se

The Streets – Computers And Blues

Computers and Blues

Första gången jag hörde The Streets var det för mig, liksom för många andra, ett helt nytt sound. Det rörde sig lite i gränslandet mellan hiphop, spokenword och garage. Debuten Original Pirate Material bjöd på märkliga beats och och minst lika märkliga texter som Mike Skinner suttit och knåpat ihop i nån skitig Londonförort. Texter uppbyggda av små historier och anekdoter från samma skitiga förort. Jag lyssnade extremt mycket på OPM och även på andra skivan konceptalbumet A Grand Don’t Come For Free, de senaste två albumen har jag  inte fastnat lika mycket för. Nu har Skinner släppt sitt femte album Computers and Blues som enligt honom själv blir det sista The Streets albumet. Vad har då hänt sedan OPM? Soundet har kanske polerats lite eller kanske bara uppdaterats men man känner helt klart igen sig. Texterna berör väl i stort sett samma ämnen och han bjuder på några fina rader tex “Loving isn’t easy you can’t google the solution to peoples feelings”.

Original Pirate Material

Skinner har kallat musiken “dancing music to drink tea to” och nu sitter man här med en kopp grönt och ska ge något slags omdöme. Stundtals är det riktigt fett och det känns som albumet växer lite för varje gång jag lyssnar på det. Skulle det bli det sista albumet från The Streets så är det absolut en värdig avslutning. Jag ser nu att omslagen till det första och det sista albumet knyter ihop det hela lite, coolt.

Bästa låtar: Going Through Hell, Puzzled By People och Soldiers

Lyssna via spotify: The Streets – Computers and Blues

Barnförbjudet och roligt

Med anledning av föregående post från Mikkel fortsätter vi på temat x-rated dancehall. I en av goldrushmixarna hittar vi en låt som heter Like A Jockey. Några moraltanter skulle nog klassa texten där som förkastligt och oerhört opassande och sånt ska man inte sjunga om osv. Sökte upp låten på spotify och det är nu det roliga börjar. Låten finns i två versioner en som går under epitetet raw och den andra under clean. Jaha, tänker ni det är väl en sån vanlig clean version där dom helt sonika mutat de opassande orden. Icke! Detta är en helt ny version där det sjungs om flygplan poliser osv. Jag ska inte ge mig in på att analysera djupare ni får helt enkelt lyssna själva. Frågan är vilken som är fetast?

Vybz Kartel feat Gaza Slim – Like A Jockey (RAW) varning utfärdad…
Vybz Kartel feat Gaza Slim – Like A Jockey (CLEAN) helt safe

Dungeon Family

Det känns som det är på tiden att vi pratar lite om Dungeon Family, denna löst sammansatta klick av rappare och producenter från Atlanta. De mest kända är naturligtvis Andre 3000 och Big Boi från Outkast samt Cee-Lo Green från Goodie Mob och kanske mer kända Gnarls Barkley. De andra lirarna har iaf jag sämre koll på. Big Gipp och Killer Mike har man kanske hört talas om men vem är tex Witchdoctor? En sökning på honom ger två albumträffar på spotify och en snabblyssning avslöjar att det låter skapligt men inga direkta häxkrafter vad jag kunde höra. Spotify är dock sjukt smidigt det måste man medge.

Anledningen att Dungeon Family kommer på tal just nu är att jag hittade ett trevligt mixtape kallat F.I.L.A The History of  The Dungeon Family. Lite lurigt mixad stundtals men mycket bra om känner att man vill bekanta sig lite mer med denna brokiga skara. Mig veterligen har det bara släppts en skiva med hela Dungeon Family samlad, Even In Darkness från 2001, som har några riktigt fina spår. Den finns på spotten den också så kolla in den där, missa inte låtarna Trans DF Express och Crooked Booty.

DJ Mars, DJ Bobby Black & DJ Stefan – F.I.L.A The History of The Dungeon Family via diggersunion.com
Dungeon Family på spotify
Witchdoctor på spotify

Fredagsreggae: Funky Kingston

Det är inte lätt att bli frontfigurer för en hel genre, men det var ungefär det som Toots & The Maytals blev under sextio och sjuttiotalen. Ska var lika hett som den Jamaicanska sommaren och Totte och Majsvansarna var kända för sina väl avvägda röster samt sin passion för musiken. Många klassiska album hann det bli. Ett av de vassaste hittade jag på Spotten idag, nämligen Funky Kingston. Nästan varje låt på skivan är sjukt bra men Louie Louie och Funky Kingston sticker ut lite extra.

Lägg till din spotifyklient i skahamnen med Toots & The Maytals – Funky Kingston, det får bli fredagens reggaetips!

Blandade rekommendationer

Tänkte delge lite av den musik jag lyssnat på under senaste veckorna. Det blir en salig blandning av gammalt och nytt men nån form av tema kan urskiljas om man tittar noga.

Vi börjar med en ny skiva. Damu The Fudgemunk som jag skrivit en del om förut och han är en producent vars stil jag gillar skarpt. Igår fick jag äntligen tag på vinylreleasen av hans senaste album Supply For Demand. Klassisk samplingsbaserad mestadels instrumental hiphop. Inga överraskningar men hög kvalitet rakt igenom får omdömet bli.
Lyssna på albumet via Spotify: Damu The Fudgemunk – Supply For Demand

Jag hann även med att inhandla två andra skivor denna vecka. Först ut Bobby Caldwells debut  What You Won’t Do For Love från 1978. Soul med jazzinfluenser eller tvärt om det är lite oklart men skivan innehåller en fantastisk låt i titelspåret. Flera låtar har samplats flitigt så Bobby kanske dyker upp i veckans sampling igen framöver. Näst på tur är David Axelrods Song Of Innocence från 1968 även detta är ett debutalbum. Riktigt nice jazzig skiva som också samplats en hel del.
Spotify tillhandahåller: Bobby Caldwell – What You Won’t Do For Love
David Axelrod – Song Of Innocence

I övrigt har jag snöat in på lite japanska producenter. Det hela började med att jag sökte på Nujabes på spotify, jag hittade inget av honom men väl en massa hyllningslåtar till hans ära. Följde efter spåren av artister och hittade en massa bra grejer. Det mesta är väldigt lugna beats med mycket pianoslingor. Helt i Nujabes anda. Kolla in och se om ni också gillar det!
Spotify återigen: Various Artists – Tribute To Jun
DJ Ezasscul
Navid B
Taku

Detta börjar bli ett långt inlägg men vill ändå avsluta med lite svenskt som på nått sätt länkar samman lite med det japanska ovan. Supersci från Sundsvall har hängt med inom svensk hiphop i över tio år nu och hunnit med att släppa en hel del bra prylar. Deras senaster skiva Timelines bjuder på riktigt fina beats på nått sätt lite i samma anda som japanerna ovan. Över lag en bra skiva,  någon enstaka låt som inte riktigt passar in men annars en fin helhet. Jag själv har nästan helt tappat kollen på svensk hiphop och då är det extra kul att se att det fortfarande görs bra grejer.
Sista spotify-länken för idag: Supersci – Timelines

Kanye West – My Beautiful Dark Twisted Fantasy

Sådär ja då var den uppe på spotten, Kanyes nya album alltså. Även om jag tidigare basunerade ut det som årets största albumsläpp så ska jag erkänna att mina egna förväntningar inte var jättehöga. Kanyes hybris har ju en tendens att gå lite över styr titt som tätt. De som sett filmen han grejade ihop innan skivsläppet håller förmodligen med mig, vad fan var det egentligen? Hur som helst så är jag positivt överraskad av My Beautiful Dark Twisted Fantasy. Kanyes storhet ligger som bekant i produktionerna och det här är snuskigt snyggt producerat. Soundet känns fräscht och det hålls ihop genom hela skivan. Det var ju en hel del snack om att skivan skulle innehålla låtar producerade av bla Pete Rock och DJ Premier och detta gav ju förväntningar om ett mer klassiskt hiphop-sound. Men det soundet lyser med sin frånvaro och det var nog helt rätt att dessa låtar inte kom med på skivan, de hade helt enkelt inte passat in.

Vad det gäller gästartister så är det är en hel jävla hög av namnkunniga lirare med, bla Jay Z, Rick Ross och RZA. Det funkar ok men det blir lite spretigt när alla ska vara med och i ärlighetens namn vill väl Kanye mest höras själv? Med på gästlistan är även John Legend som samlat mycket credd på sista tiden iom samarbetet med The Roots. Han fortsätter leverera och gör låten Blame Game till en av skivans bästa. Förr jobbade Kanye en hel del med smurfsång (Through the wire etc) och man hittar lite sånt även här på låten Devil In A New Dress.

Ska man summera lite så är det ett ganska bra album där fokus ligger på produktionerna. En av skivans höjdpunkter är gitarrerna i låten Gorgeous. Sjukt fett! Sen gillar jag även So Appalled som är lite mer klassisk hiphop. RZA:s vers där är dock patetiskt dålig.  Annars är det helheten hos skivan som är imponerande, att köra på ett ganska nytt sound men ändå kunna länka ihop det.

Bästa låtar: Gorgeous feat. Kid Kudi & Raekwon, Blame Game feat. John Legend
Sämsta låt: Monster feat. en jävla massa folk

Spotify: My Beautiful Dark Twitsted Fantasy

From The Archive #2

Jag drog ju igång den här “serien” för ett jävla tag sedan men sen From The Archive #1 har det varit pinsamt tyst i denna kategori. Därför tänker jag nu introducera lite finsk progg här på basbehovet.

Tasavallan Presidentti – Tasavallan Presidentti (1971)

Först måste jag säga att jag älskar namnet, jäkla fint tryck i det. Informationen på engelska på wikipedia är sparsam om dessa finnar men det framgår att bandet startades 1969 och har släppt runt tio album. Det hela känns ganska obskyrt eller så luras man bara för att det är finskt, lite oklart där. Musikaliskt är det progressiv rock med jazz influenser och mycket gitarr. Några låtar är riktigt feta eller snarare är det så att vissa instrumentala partier är riktigt nice. Sångaren gör väl ingen jätteinsats känns det som även om det funkar hyfsat i vissa låtar. Helt klart värt att kolla in är det hursom. För allvarligt, när lyssnade du på finsk progg senast?

Atmosphere

Jag hade helt missat att Atmosphere släppte ett nytt “album”  i början av september. To All My Friends, Blood Makes The Blade Holy: The Atmosphere EP:s heter kreationen och varför de kallar det för en dubbel-EP och inte ett album har jag ingen aning om. Hursom så är det riktigt bra och har man lyssnat lite på denna duo förut så känner man igen sig. Texterna är som vanligt fantastiska och allra bäst blir det när Slug berättar historier om allehanda människoöden. Han har en otrolig förmåga att skildra trasiga miljöer och ännu trasigare människor. Om man ska säga något kort om beatsen också så har Ant, som producenten kallar sig,  jobbat mycket med live-instrument och rejält med gitarrer. Det funkar allt som oftast bra ihop med den känsla Slug förmedlar. To All My Friends, Blood Makes The Blade Holy… är ett riktigt bra “album” och bör helt klart lyssnas igenom ett par gånger. I och med detta släpp kände jag att jag fick en bra anledning att lyssna igenom några mina tidigare Atmosphere-favoriter. Brukar aldrig göra topplistor men här kommer iaf fem av Atmospheres bästa according to the ODL.

  1. Give Me från God Loves Ugly. Fantastiska rader som “See I’m that cat that used to sit in the back and study Looking for some proof that god loves ugly”
  2. Your Glass House från When Life Gives You Lemons… Jävligt mörk och trasig historia med ett beat som förstärker känslan på ett coolt sätt. “Hangover ain’t a strong enough word, it don’t describe what just occurred”
  3. The Woman With The Tattooed Hands från Lucy Ford: Atmosphere EP’s. En tidig klassiker
  4. Yesterday från When Life Gives You Lemons… Starka grejer mer behöver inte sägas.
  5. The Major Leagues  från To All My Friends… Bra storytelling. “You never got to be Scarface, caught between a rock and a hard place”

Långt ifrån heltäckande lista men se den som en inkörsport om du aldrig har lyssnat på Atmosphere.

Det mesta finns på spotten så det är bara att börja från början: Atmosphere

Har vi pratat om Jay-Z förut?

Jag har ju en fabless för crossovers, mixar, mashar, experiment helt enkelt. Sätt Jay-Z tillsammans med Questlove och resten av The Roots i en studio på Times Square med en lagom stor publik och ca en timmes speltid. Vad uppnår vi?

Jay-Z — UnPlugged

Ut på andra sidan kommer ett album som har låtarna av en legendarisk artist från en tid då han kanske var som aldra bäst, Hard Knock Life, Izzo, Big Pimpin’ med flera. Allt till tonerna från en av musikvärldens fe-e-etaste trummisar, Questlove, och de övriga medlemmarna i The Roots. Bäddat för stor succé!

Jay-Z:s klockrena flow, Gåtans trumslag, publiken och en handfull gästartister bland annat Foxy Brown och Mary J. Blige bär fram hela produktionen från de första ljuden av stråkinstrument som stäms till att kungen av hip hop själv tackar publiken och lyssnaren i slutet. Evigt!

Jag ser ingen annan utväg än att du rattar in: Jay-Z – UnPlugged

Veckans Sampling (v. 37)

Det blir en ordentlig klassiker den här veckan med en liten beef som extra frost på kagan. 1994, detta fantastiska år,  droppade Biggie ett av sina största verk. Vi pratar naturligtvis om Juicy. Samplingen kommer från bandet Mtumes låt Juicy Fruit, inga konstigheter där. Nu till den lilla beefen mellan Puff Daddy eller Diddy eller va fan karln nu kallar sig och den gode Pete Rock. Det hela handlar om vem som kommit med idén till beatet. Herr Rock hävdar att Diddy varit hemma hos honom, hört beatet gå på trummaskinen och innan han sen vet ordet av har låten kommit ut och ingen credit har han fått. Han fick däremot göra en remix som var med på tolvan. En jävligt fet lite mer nedtonad version som använder samma sampling. Ett bra exempel på hur samplingar kan flippas olika. Döm själva vilken som är fetast.

MTUME – Juicy Fruit

Notorious B.I.G – Juicy
Notorious B.I.G – Juicy (Pete Rock remix)

DJ Yoda

DJ Yoda

Jag ser till min stora förvåning att vi inte har skrivit ett skvatt om den DJ som har tagit sitt namn från en liten grön figur i en film. Inget konstigt.

Mannen är i alla fall något av ett geni och har en helt sjuk känsla för vad som passar ihop och hur man sätter ihop både feta mixar och mashups.

Duncan Beiny som killen heter egentligen är född i London och började sin bana som DJ på en hiphop- och soulklubb samtidigt som han studerade litteratur på Warwicks universitet. Efter studierna började han släppa ett antal undergroundmixtejp som snabbt blev populära och han blev snart signad till Antidote Records för att göra officiella mixar. Han tog hem DMC DJ of the Year i scratch år 2001, han var en av sex nominerade till bästa UK DJ i the UK Hip-Hop Awards och har ett antal andra tunga nomineringar och priser i bagaget.

Han har även släppt ett eget album The Amazing Adventures Of DJ Yoda med futures av bland andra Biz Makie och Sway.

Med andra ord en galet välrenomerad DJ, med all rätt. Lyssna in hans album och ta en titt på någon av hans många How to Cut & Paste-mixar. Till exempel Country & Western Edition som är helt vansinnigt!

Black Milk – Album Of The Year (preview)

Ett av årets största albumsläpp börjar närma sig. Jag pratar givetvis om Black Milks album med den lätt kaxiga titeln Album of the year. Hans förra album Tronic är ett av mina favoritalbum på senare år, och jag ser honom som en av få nya producenter som håller sig till något som liknar hiphop. Dvs inte den vanliga Timbalandskiten man matas med nuförtiden. Om man är nyfiken på om Album of the year gör skäl för sitt namn kan man lyssna på lite snippets från albumet, håll till godo!  Ja just ja skivan släpps 14e september om någon undrade.

Black Milk – Album of the year (preview)

Veckans sampling (v. 35)

Veckans sampling är tillbaka och det med besked! För att komma på banan igen tar vi en riktigt klassiker. Wu Tang Clans  C.R.E.A.M från deras debutalbum är i mitt tycke en av de allra bästa hiphoplåtarna. Vad man inte ska glömma bort är låten som lägger grunden till hela känslan, The Charmells – As Long As I’ve Got You från 1967. En helt fantastiskt låt i sig själv men som blev till något magisk när RZA loopade upp delar av den, Raekwon och Inspectah Deck spottade varsin vers och Method Man slutligen brölade in en numera klassisk refräng. Cash rules everything around me, CREAM get the money… Som lite bonusinfo kan nämnas att RZA använt As Long As I’ve Got You i ytterligare en låt nämligen GZA – I Gotcha Back från albumet Liquid Swords

The Charmells – As Long As I’ve Got You

Wu-Tang Clan – C.R.E.A.M
Genius/GZA – I Gotcha Back

Veckans Samplings Spotify-playlist

Mer mixtapes

Hittade ett riktigt fint mixtape på thediggersunion.com med old school-rävarnas stora favorit Rakim. Jäääädrar vilka skills den karln har. Han slog igenom redan i mitten av 80-talet tillsammans med Eric B och deras album Paid In Full och Follow The Leader är nästan definitioner på klassiker.  Anledning till att den här mixen är lite extra trevlig är att DJ Headspin vävt ihop det hela med fet funk och soul som samplats i Rakimlåtarna. Sånt gillas så kolla in det här, bland det bästa på länge!
DJ Headspin – The R Mixtape Volume. 1.0

När jag ändå är igång är det lika bra jag nämner Dave H. – Rocksteady som DJ Hudson tipsar om på sin blogg. Funkigt så att det förslår från början till slut. Ett jävla ös helt enkelt!