Okej det har hänt innan

…att vi har snackat om M.I.A, eller Mathangi Arulpragasam som hon också heter.  Senast var det FLX som var lite uppe i öronen över att hon skulle komma till hans stad med samma namn som en viss ostindienfarare, eller var det över att hon skrev konspiratoriska texter. Nåväl.

M.I.A släppte någorlunda nyligen ett album med det något okonventionella namnet slash-backslash-slash-backslash slash-backslash Y slash-backslash (eller /\/\ /\ Y /\). Om man kisar noga med ögonen så kan man naturligtvis läsa Maya, som också är ännu ett av artistens många alias.

M.I.A — obotlig comedydresser

Vi känner M.I.A som en av de stora comedydressarna i showbiz, nästan på par med den välkända Ladyn. Galna kläder och galna framträdanden blandas med ganska hård grime och en röst som är extremt karaktäristisk — lite som svenska Säkert, mindre pinsam.

Det nya albumet är verkligen något jag kan rekommendera, mycket har hänt sedan Paper Planes och CP-låten från 2007 Jimmy (som för övrigt gick varm på lagret den sommaren). Det låter helt enkelt mycket annorlunda, men därmed inte säkert att det är dåligt. Det är betydligt mindre melodiskt, men det man förlorar i melodi vinner man i intressanta texter och lite hårdare tempo. En lämplig kompromiss, som visserligen gör musiken lite mindre tillgänglig, men också lite roligare. Speciellt om man lyssnar lite på texterna.

Rikta således din spotify mot Mia – /\/\ /\ Y /\ och lyssna på magiska konspirationsteorier och jävligt fin grime. Tio poäng till den som kommer på vilken cognac man skall välja enligt M.I.A!

Fashawn – Ode to Illmatic

När man ger sig på att göra en egen tolkning av ett av de allra bästa hiphop-albumen någonsin tar man en ganska stor risk. Det är i princip omöjligt att lyckas och sannolikheten att man ska få alla galningar som varit nere sedan dag ett efter sig är allt annat än låg. Fashawn tar risken och som en hyllning gör han egna versioner av alla låtar på Nas monumentala klassiker Illmatic från 1994, och han gör det bra… Helt galet bra! Jag är mållös, det här förväntade jag mig inte. Fashawn radar upp feta versioner, NY är utbytt mot CA i CA state of mind men annars är titlarna de samma som på originalet. Att produktionerna från 94 står sig än idag är ju föga oväntat, men det säger ju även en hel del om dagens hiphop. Det blir helt enkelt inte fetare än då man gräver fram 16 år gamla produktioner. Kolla in det här gott folk!

Bästa låtar: Life’s a bitch (gästas av Talib Kweli) och CA state of mind.

Fashawn – Ode to Illmatic
Nas – Illmatic originalet…

Plötsligt: en gång till

Lite på reflex gör jag följande repost:

Santogold

Santogold

…eller Santigold som hon kallar sig nu efter en dust med en juvellerare som hade hennes tidigare namn sen lång tid tillbaka, eller Santi White som hon heter på riktigt. Började som sångerska i punkbandet Stiffed, tog sig via ett antal vassa album till ett soloprojekt för Lizard King Records . Första gången jag hade med Santigold att göra var när Flxen spelade några gamla låtar för mig, men det är egentligen först med Major Lazer och deras Hold the Line som jag börjat leta aktivt efter mer gott Santiguld! Och nu fann jag det på Spotten. Oh joy! Lyssna på allt, länken nedan är hennes album, men hon har massa colabs osv att lyssna på med.

Santogold – Santogold

…och anledningen är att jag idag snöade in rejält när jag hörde det smått fantastiska spåret Shove It. Det är så jävla fett! Lyssna och njut! Ni har förmodligen hört en låt med Jay-Z där hon är futuring också, som även den är fet som fan.

Veckans sampling (v. 21)

Är lite sen ut med samplingen för vecka 21 men det uppvägs av att det är en fet liten jävel jag hittat. Ett av de bästa hiphop-albumen under senare år är definitivt Q-tips The Renaissance, och en av de låtar jag fastnat mest för på den skivan är Won’t Trade. Samplingen är där hämtad från en dam vid namn Ruby Andrews och hennes fantastiska You Made a Believer (Out of Me). Fina grejer!

Ruby Andrews – You Made a Believer (Out of Me)
används i: Q-tip – Won’t Trade

Reggae från Skåne

Out of the blue fick jag reda på att Helt Off har släppt nytt i dagarna. Något jag var helt ovetande om innan det var försent.

Helt Off

M.O.N.S, Chords och Tumbuktu levererar som vanligt bra grejer. Faktum är att detta album är nära nog fulländat. Mycket fina produktioner. Singeln Tillsammans är bara ett exempel på hur bra detta album faktiskt är. Sköna pianon och små detaljer som gör helheten, allt tillsammans med jordens skönaste takt: Baktakten. Jag misstänker att vi får se fler singelsläpp från plattan. Jag skulle kunna hissa hur mycket som helst. Men jag säger som Chords gör på sin blogg: Vad vore sommaren utan skånsk reggae!

Lyssna och njut:
Helt Off – Marknadens soldat

Nu väntar vi bara på vinylen!

Continue reading

Nas & Damian Marley – Distant relatives

Såja då var den uppe på spotten, Nas och Damian “Jr Gong” Marleys lätt hypade samarbete. Det hela började på Damians förra album Welcome to Jamrock (2005) där duon samarbetade på Road to Zion. Distant Relatives känns i mångt och mycket som en direkt fortsättning på Welcome to Jamrock. Det är inget att hymla med att det känns mer som Damian Marleys skiva än som Nas. Nas är mer en gäst som kommer in och lägger några feta verser här och där, medan det är Damians sound rakt igenom. Röstmässigt är duon ett riktigt omaka par, Nas med ett självsäkert flow och Damian med sin spröda stämma i vissa partier för att sedan växla upp i de tyngre dancehallpartierna. Men de funkar bra tillsammans. Kanske allra bäst i när det är mer åt dancehall, tex i singeln As We Enter som för övrigt bjuder på några roliga rader.  Vad sägs om “Break past the anchor, we come to conquer. Man a badman, we no play Willy Wonka” ? Galet galet…

Stundtals kan det bli lite pretentiöst med all afrikaromantik, när sen en barnkör kommer in på My Generation mot slutet av skivan så tappar det lite. Men summerar man och ser till helheten så är det mycket bra. Jag skulle, med reservation att jag glömt något, säga att det är årets album hittills.

Bästa låtar: As We Enter (Skulle kunna bli sommarens hit), Strong Will Continue (riktigt bra vers av Nas)

Spotify: Nas & Damian Marley – Distant Relatives

Strage recenserar på dn.se

Veckans musik (v.17)

Veckans musiktips snubblade jag över på Spotify idag. Jag har inte fått den där flotta socialspotify ännu, men man kan fan hitta bra skit ändå. Sådeså!

Det rör sig om en grupp från Southgate i Californien, medlemmarna består av B-Real, DJ Muggs, Eric Bobo och Sen Dog. Cypress Hill har varit aktiva sedan 1988, från början under namnet DVX, ett namn som byttes ut då Mellow Man Ace lämnade gruppen.

Musiken är ofta latinoinspirerad då gruppens medlemmar har nära band med Mexico och Kuba.

Tidigare i veckan rattade jag in deras nya album Rise Up och gillade det ganska bra. Det känns som ett Cypressalbum helt enkelt, men veckans tips handlar inte om det. Även om det är värt att lyssna på. Istället vill jag tipsa om:

Cypress Hill – Strictly Hip Hop: The Best Of Cypress Hill

Galet många bra låtar som tar en tillbaka. Sjuuukt mycket nittotal, och så regnar det — missa inte den här samlingen.

Revenge of the 9th Prince

Kollade in lite nya släpp igår igen. Det har ju släppts en hel del från klicken runt Wu Tang den senaste tiden (Wu Revenge of the 9th PrinceMassacre, Inspectah Deck). Nu är det RZAs brorsas tur. Han kallar sig 9th Prince och har dels gjort lite grejer med gruppen Killarmy men även lite soloprylar. Det gick hyfsat för honom nån gång på 00-talet men sen fick han tillbringa tid “upstate” och det stannade av lite, sånt som händer helt enkelt. Nu har han i alla fall släppt nytt och det är faktiskt ganska bra. Har inte luskat ut vem som producerat mer än att RZA har ett finger med i spelet på vissa låtar. Några beats är riktigt coola, pampiga stråkarkreationer blandas med finstämda pianoslingor och det dyker som sig bör upp nån ninjasampling. Vad det gäller prinsen själv så gör han en oklanderlig insats. Han har kanske inget originellt flow men han levererar hela skivan igenom och albumet håller helt klart stilen i linjen med nya Wu-relaterade släpp.

Bästa låtar: Cyanide Poetry feat. Killah Priest, I Will Rise feat. RZA and Thea,

Spotify: 9th Prince – Revenge of the 9th Prince

Wu-Massacre revisited

Wu-Massacre, som jag hypade upp med de coola omslagen häromdagen, släpptes idag  och dök omgående upp på spotten. Vid första genomlyssningen måste jag erkänna att jag blev lite besviken. Efter att den haussats till den milda grad med videos, art-work och mixtapes, så kändes det som skivan inte riktigt levde upp till hypen. Framför allt tycker jag det brister lite i produktionerna. Jag hade hoppats att få höra lite fler beats från RZA, men tyvärr är endast en låt (Our Dream)  producerad av Wu Tang veteranen.

Efter den initiala besvikelsen tänkte jag att det var bäst att ge skivan en chans till och det var nog tur, den växer betydligt vid en andra genomlyssning. Meth, Ghost och Rae levererar riktigt bra tillsammans och det finns faktiskt några riktigt feta låtar även om beatsen låter lite lika varandra.

Summering: Citerar Mikkel “Det är Wu liksom”.

Spotifylänk: Wu-Massacre

Bästa låtar: Dangerous, Our Dream och Youngstown Heist

Inspectah Deck – Manifesto

Äh va fan blir en post till ikväll. Kollade som sagt i föregående inlägg in lite nya albumsläpp såg då att den lite mer anonyme wu-tang medlemmen Inspectah Deck släppt nytt. Det känns som ett måste att kolla in wu-tang relaterade släpp, dom brukar göra hyfsade grejer. Förra året släppte tex en annan ganska anonym medlem U-God ett bra album, Dopium. Inspectah Deck har använt sig av en jäkla massa producenter på skivan och även producerat några låtar själv. Den mest namnkunnige är annars The Alchemist som producerat skivans bästa låt The Champion. Soundet är överlag ganska mörkt skivan igenom, dock bjuds det på lite smurfsång i Crazy. Vad det gäller gästartister är det lite Wu-glans genom Raekwon i en annan av skivans höjdare The Big Game, även Cappadonna medverkar på en låt. Summerar man kan man säga att det är inget album som direkt sticker ut, men nu för tiden när den mesta hiphop låter skit får man ta vara på det som iaf låter skapligt äkta.

Bästa låtar: The Champion, The Big Game feat. Raekwon & Ac

Skivan finns på spotten: Inspectah Deck – Manifesto

Teddybears – Devil’s Music

Devil's Music

Jag  måste säga att jag alltid gillat Teddybears (STHLM), var med redan från början och diggade deras första hardcore/punk-album You are Teddybears STHLM. Det lät minst sagt lite annorlunda på den tiden och det är det jag gillar mest med dem, det finns inte minsta rädsla att förändra sig. Vill man blanda dancehall, electronica, hiphop och punk så är det väl bara att göra det och tycker nån jävel annorlunda så skiter vi i det… typ. Tycker man kunde höra redan på deras andra skiva You can’t belive it’s Teddybears STHLM att det började smyga sig åt det mer elektroniska hållet med bla We are the robots covern. Sen kom Rock ‘n’ roll highschool, det slogs igenom på lite bredare front och resten är väl någon slags historia. Nya skivan heter Devil’s Music och gästlistan är imponerande med bla Eve, Cee Lo och ADL. Continue reading

Veckans sampling (v. 12)

Dags igen att sprida lite ljus över en väl vald sampling. Det blir lite svensk inblandning den här gången, för steget från svenska flöjtister till amerikansk västkusthiphop är inte så långt som man skulle kunna tro.  Björn J:son Lindh är en gammal svensk proggare som bland annat gjort en del filmmusik men även släppt en hel del ganska experimentella skivor. Främst skivorna från det glada(?) 70-talet är riktigt funkiga, på 80-talet blev det lite tråkigare grejer. Man skulle kunna beskriva musiken som relativt samplingsvänlig, detta är något som Cut Chemist och Nu-Mark från Jurassic 5 upptäckt. På J5:s debutplatta hittar man låten Lesson 6: The Lecture där det samplats friskt från bland annat någon utbildningsskiva i kemi. Om man istället för att drömma sig tillbaka till gamla kemilektioner lyssnar lite på låten så innehåller den en riktigt fin liten flöjtslinga från den gode J:son. Låten som denna är hämtad ifrån heter Daphnia och ligger på en av Björns tidiga skivor Ramadan. Som lite kuriosa kan även nämnas att mannen som lirar bas på skivan är ingen mindre än Georg Wadenius, han har gjort mycket coola grejer så jag antar vi får återkomma till honom.

Några av mina hjältar

Engineering!

Jag är en nörd. Det är sant. Jag är en av de där lustigkurrarna som gärna grottar ner mig i hur saker och ting fungerar, vilken knapp som gör vad och hur man egentligen gör för att räkna ut hur mycket gas som får plats i given ballong B. Som utbildad mjukvaruingenjör är det viktigt för mig att hålla byxan högt och TI-83:an i axelhölster, så att det går lätt att få fram den då den kan komma att behövas. Eller?

Nästan allt ovanstående är sant. Resten är påhitt. Hursomhelst är jag stort fan av den musikstil som i folkmun kallas för rap. En härlig kombination av rap och naturvetenskap/datalogi kan man få i form av Deltron 3030. Enligt wikipedia är Deltron en supergrupp, jag kan bara hålla med, bestående av Dan the AutomatorDel tha Funkee Homosapien and DJ Kid Koala. Vi pratar redan om några av de coolaste i branschen, ialla fall om man frågar mig. Sätter man ihop dem på samma skiva får man alltså en futuristisk blandning av naturvetenskap, rymdromantik och virusskrivande.

Deltron 3030

Vad sägs exempelvis om låten Virus där Del rappar om att släcka städer och stora företag (som börjar med bokstaven M) med ett virus och ta en tillbaka till papyrus. Eller Upgrade, som handlar om att man skall uppgradera sin hjärna, för att bli smartare.

Dra upp brallorna en decimeter till, byt batterier i dosan, ta fram din micromat samt peka din browser och sedermera din Spotify på Del The Funky Homosapien – Deltron 3030!

Istället för vår: förvirring

Kollade ut genom fönstret imorse, såg det strålande vårvädret och utbrast “Younger than springtime”. Slängde på The Avalanches – Since I left you för att höra springtime-samplingen, men döm min förvåning när samplingen inte dyker upp. Innan jag ska skriva om hur sinnessjukt bra Avalanchesskivan är måste jag först skriva om den samplingsparanoia som uppstår. Jag lyssnar på låten igen, fortfarande ingen springtime-sampling (inte så konstigt kanske men man måste dubbelkolla).  Lägger sedan alldeles för lång tid på att leta upp en förklaring på internet. Tillslut hittar jag att samplingen varit med men sedan tagits bort pga att den inte kunde clearas. Den är således med i tidiga Avalanchemixar typ Breezeblock och Gimix men inte med på skivan. Jojo så kan det vara. Continue reading

Veckans sampling(ar) (v. 11)

Dags för lite mer sampligsnörderi! Fick tag på Luther Vandross album Never To Much för några veckor sedan. Köpte det mest för den fantastiska låten Don’t You Know That? som samplats i svensk hiphops stora genombrott, Petter – Vinden har vänt. Men inte nog med detta, när jag lyssnade igenom skivan ordentligt i helgen så kände jag även igen ett stycke från skivans sista låt A house is not a home (ca 5:50). Efter att ha lyssnat igenom ett antal Kanyelåtar så hittade jag vad jag letade efter, Kanye West feat. Twista and Jamie Fox – Slow Jamz. Lyckades även fånga treenigheten på bild nedan.

Treenigheten

måndagsreggae iii

Måndag igen, eller tisdag egentligen. Så går det när man har käften full med potatischips och trekommafemman kvar från helgen. Hursom, nu har jag tvättat oljorna ur fingrarna och kan ta tag i detta. Mmm… chips!

Alborosie, augusti 2008

Vintern hänger sig fast i Svea Rike och vi fortsätter således vår måndagsreggae med en svängig dancehallskiva. Alborosie heter egentligen Alberto D’Ascola och föddes 1977 på Sicilien, Italien. Han flyttade till Jamaica för att komma närmare musikens rötter och rastafarikulturen. Han inledde sin karriär i reggaebandet Reggae National Tickets, men det var som soloartist han blev riktigt känd. De kanske största hittarna (Kingston Town och Rastafari Anthem)gavs till en början endast ut på sjuor på egna skivbolaget Forward Records. Dessa finns tyvärr inte med på det andra albumet, men väl en jääävligt svänging låt om Uppsala Reggae, som Alborosie uppträdde på i augusti 2008.

Skadat bra reggae, italian style. Big up!

Alborosie – Escape From Babylon